Det här är en inbjudan till den sista solnedgången du nånsin kommer se.

Den är lysande, psykadelisk, banal, klyschartad och förorenad. Du kommer att sola dig i dess bleka plasticitet. Det är allt och inget av vad du kunde föreställa dig att det skulle vara.

Du vet varför du kommer hur men du vet inte hur det kommer vara att gå härifrån.

Det tar en timme och fyrtio minuter.

Det här är en inbjudan till spänningen som kommer ur din egen förväntan – det närliggande, det kommande och den avlägsna framtiden. Vi kan inte förutspå framtiden, men vi kan leka med den.

Genom att konstruera dystopiska situationer i vilka vi kan reflektera över ”slutet på denna värld, såsom vi känner till den idag”, vill jag bjuda till en omförhandling av hur vi vistas med bilder, objekt och inte minst våra egna kroppar och varandra. Med en begränsad och fiktiv tidsram för denna upplevelse kommer vi att undersöka hur vi skulle kunna genomleva våra sista ögonblick tillsammans, på en plats där solnedgångar inte längre finns. I en värld där vi tröttsamt översköljs av bilder, där vi kan använda och avväpna en bild som är laddad med nostalgi, romantik och omvälvande associationer, för att initiera ett nytt sätt att erfara gemenskap, våra kroppar, tid och platser.

– Rachel Tess, koreograf

"Any number of sunsets…" föreslår inte en dans eller en performance utan den sista solnedgången som du någonsin kommer att se. Den pågår i nästan två timmar, då publiken vandrar, sitter och ligger ner på scengolvet. Verket föreslår hur vi kan vistas tillsammans under den sista solnedgången vi nånsin kommer se liknande hur vi visras i scenrum. Det sprider sug som ett akut uppmärksammande av närhet, vibration och specifika rörelserkvaliteter som kombineras med fiktion, semi-dystopi/apokalyps och den plastiska klichén av den sista solnedgången någonsin. I detta verk presenterar fyra skådespelare ett score för ljud; den sista sången någonsin, och tar sig igenom en uppsjö av objekt (byggmaterial, plast, inslagninsgpapper, kinesiska skulpturer, skräp), i det sista rummet någonsin.  "Any number of sunsets…" använder sig av en fullkomligt övermättad samling föremål för att tillintetgöra alla former av anknytning till själva frågan. Verket föreslår en rad parametrar så specifika att frågan glöms bort, kommer upp till ytan igen och bereder väg för en situation där både performers och publik är närvarande i nuet.