”Jag fick endast bara lite smuts under naglarna med den förra saken. Nu vadar jag genom denna håriga spillra av preliminärt antropologiskt grävande. Så mycket avfall! Jag kunde inte förutse hur mycket skräp det skulle vara och hur mycket arbete jag hade skapat för mig själv vid att väcka odjuret. Men de behöver väckande. Jag har sett ögonen och jag cirkulerar, skuttar, varsamt lyfter jag lemmar, sniffar dess doft. Vad är lukten av den begärda massan av någon som man har undvikit hela ens liv? Vad gör man med kroppen? Detta är ett till vetenskapligt experiment. Detta är en till grund att testa skinn som tillhör mig, och idéer som kanske eller kanske inte har belagts.” (Dana Michel)

I kölvattnet av den hyllade "Yellow Towel", spårar och transformerar "Mercurial George" det banala, provocerar fram ett särskilt missnöje. Vid att sålla sig genom högarna av dammiga ledtrådar, i ljuset av ett initialiserande av en kulturell utgrävning, erbjuder Dana Michel ett destabiliserat solo. Kroppen vacklar medan den kämpar för balans och fotfäste. Vid at sträcka ut tiden med minimalistiska och dekonstruerade rörelser, blir Michel sin egen personas arkeolog.

”Michels poetiska förhållande till ting är enträget. Hon undersöker former och material, omskapar skulpturala figurer i plast, resår och deg. Hennes arbete karvar ut gångvägar ur det berörda, stammande övertygar hon inom de rörliga registren av performance. Kvickt såväl som socialt skarpsinnigt, hennes verk lösgör känsla. Hon undanhåller sin kropps konturer (fördröjer visuell igenkännbarhet) medan hon gör anspråk på ogenomtränglighetens metamorfosiska räckvidd. Mercurial George vibrerar; den vibrerar hos mig fortfarande.” (VK Preston, forskare i performativa studier, Brown University/University of Toronto)