En reflektion om "PULS pt - 1" av Yared Tilahun Cederlund

“Puls är en historia om människans obegränsade förmåga att vibea, berättad från en dansares insida. Bokstavligen från under huden.”

Yared Tilahun Cederlund, koreografen och kompositören för PULS – pt. 1, kom in på scenen och satte på sig en hjärtfrekvensmätare och en ultraljudsapparat som skickade både ljudet från hans hjärtslag och välkomstord ut i högtalarna. Publiken vaggades in i scenrummet och in i hans värld, där hans samarbetspartners, alla delar av scenografin och Yared med sin musikutrustning snart tillsammans kom att skapa den ljudbild som ramade in verket.

Scenen var draperad med siden, en poetisk komponent som dansarna slog i i synkroniserad takt med ljuden, vilket gav föreställningen en subtil kvalitet och blev en mjukstart av den resa genom rytmer som låg framför oss.  

Dansare hör musik på ett unikt sätt; de lyssnar med varenda cell i sin kropp. Därför njöt jag av att se PULS – pt. 1 ta den musikaliska tolkningen till en ny nivå och låta den inta centrum. Det blev den sjunde beståndsdelen i scenrummet, jämte de sex upplevda elementen street dance, groove, karaktär, originalitet, intention, kreativitet och socialt samspel. 

Genom att använda sig av sin röst, stampa och trumma förvandlades varje performer på scenen till ett instrument i sig. Publiken kunde låta sig föras med i flowet genom den musik som dansarna skapade i realtid. En surrealistisk och transcendent upplevelse. 

Niki Tsappos och Maele Sabunis lyriska sångpartier förde in en existentialism i berättelsen, med avstamp i hip-hop-element och spoken word. I denna teatraliska miljö vävde Yared och hans historieberättande följeslagare ihop streetdansens förvecklingar till nya former och skepnader som lade grunden för dansen i dess nya era.

Genom en röd tråd av popping bidrog var och en av de internationellt erkända dansarna med ett pulserande av sina respektive särskilda styrkor. Ida Holmlunds duggande kombination av voguing och popping, Yareds distinkta housestil och eskista-influerade popping, Nikis esoteriska hip-hop-flow, Maeles meditativa house blandad med afrikanska influenser, Alexander Dams hypnotiskt mjuka popping och Natașa Baykals ljudrörelser och sång. Tillsammans bildade allt detta en helhet som på ett vackert sätt utgjorde grunden för livetolkningen av beats och slaginstrument.

Yared är en mästare till dirigent. Att med musikutrustning sammanfoga ett ljudlandskap som bjuder in hans medperformers på scenen att med självklarhet bli en del av helheten, samtidigt som utrymme ges till var och ens unika personligheter, skapar en magisk upplevelse. I synnerhet när man vet om hur intensiva och ofta korta tidsspann som koreografer har på sig när de ska skapa ett verk. Med sina många roller bjöd Yared oss obesvärat på ett par skratt här och där vilket var oerhört underhållande och charmigt. Och när verket avslutades med en fin melodisk sång sjungen av Natașa Baykal hade dramaturgin i PULS – pt. 1 tagit oss med på en rundresa i den gränslösa frekvensen av ‘vibes pon vibes’. 

Yared Tilahun Cederlunds PULS – pt. 1 verkar vara början på en mångbottnad berättelse som med en mängd briljanta förmågor för oss både på djupet och mot höga höjder. Lekfullheten som visades var ett uppfriskande tecken på en nystart inom dansen, där glädjen får ta lika mycket plats som det intellektuella. Det får mig att med en pirrande lyckokänsla se fram emot Yareds PULS pt. 2. 

Av Ayesha Quraishi