Q & A med koreograf Pontus Pettersson

En introducerande Q & A mellan MDT:s teaterchef Anna Efraimsson och koreograf Pontus Pettersson som har premiär på “MOPA – The Last Stand (Sky)” den 7 december 2023 på MDT.

A: Kan du veckla ut titeln? Jag säger veckla ut för titeln innehåller så mycket, det finns förkortningar och blinkningar bakåt i tiden… och så en nykommen parentes, lite som som en matrjosjka (rysk docka).

P: MOPA kom till som en slags akronym för många år sedan, den har bland annat stått för ”My Own Private Army”. MOPA del 1 består av flera solon, och varje solo/dansare korresponderade med varje färg i regnbågen och skapade tillsammans en armé av regnbågssoldater. Så det fanns starka queerundertoner i detta som jag tycker fortfarande finns kvar, men som kanske inte alltid måste betyda sexuell preferens. För att förtydliga “MOPA - preparing for battle” var första delen i “MOPA” triologin med sex solon där fem olika dansare fick ett solo som jag gjorde med och för dem. Jag dansade det första solot och totalt blev det sex stycken.

Nu kommer vi till mittendelen av titeln: “The Last Stand”. Det skulle nästan ha kunnat vara ”The Last Dance”. “The Last Stand” är en X-men-referens, som också finns i det orangea solot ”x-men-stories" som jag gjorde för Robert Malmborg 2010. Alla solona gjordes 2009-2012 och hade gemensam premiär på Dansens Hus 2012. X-men-referensen är en sci-fi-referens men står också för det gömda i oss, kanske det som egentligen är vår superpower. Tänker att dans för mig alltid handlat om potential, agens och rörelse med sig själv och med andra, men också bortom detta. Att dans som transformation är en händelse som bär andra möjligheter i världen, och som kanske till och med är unikt för dans.

Sen sista delen, “Sky”: I början av projektet såg jag föreställningen som en situation där ögonen får gå på spa, eller den enkla gesten av att bli förundrad när man kollar upp på ett moln som rör sig och ser ut som något- det enkla som samtidigt öppnar upp till evigheten och ödmjukheten som detta kan ge. Som bild har himlen funnits med i flera verk, i min poesi, men också i katt och poesiföreställningen jag gjorde på Weld, “the wind escorts the sky”, där också det fanns en himmel och en spegeljacka som dansarna försökte sy ihop. Sen senast så har himlen varit med i batiktryck på en workwear/jobbkostym till teamet på Index 2021 som del av utställningen “EDITORIAL THINKING”. Med andra ord så knyter ”Sky” samman mycket.

A: “MOPA” var ett projekt som började med en samling av flera olika solon för tio år sedan. Nu är ni 6 dansare på scenen. Hur tänker du kring kollektivitet kopplat till detta verk (och eventuellt kring ditt konstnärskap i stort och eventuellt kring dans- och koreograffältet?)

P: Jag brukar säga att 'dansen är socialt bunden’, och jag tänker att den meningen öppnar upp för ett svar kring kollektivet, eller det kollektiva. Den längre bågen från de sex första solona till del två i trilogin föreläsningsföreställningen ”MOPA - I disappear in darkness” från 2013 till detta verk var alltid att det skulle sluta i ”det stora dansverket”. För tio år sedan hade jag nog helt andra idéer än idag om hur detta stora dansverk skulle te sig. Men det har med mängd att göra, och jag förhåller mig till mängd på flera sätt i denna koreografi. Vi är sex dansare som alla har sina sätt att se på världen, sina erfarenheter och egenheter. För mig är det alltid viktigt att man i koreografi, vilken koreografi som än föreslås, kan se den större rörelsen - den som är gemensam, samtidigt som de individer eller singulariteter som finns i rummet också får komma fram. Detta gäller då även ljus och ljud med mera. Jag tror också kroppen ger oss ett fantastiskt underlag för kommunikation och flera koreografiska trådar som korrelerar med varandra. Ju mer komplext man gör det, eller väljer att se det, uppstår enkelheten också. För mig är dansen en händelse som sker i realtid. För att detta ska kunna ske måste vi alla samlas, och att samlas och vara tillsammans är en process, inte bara en slutstation. Här kommer etik in.

A: Du har en vid praktik som sträcker sig mellan bildkonst via kostym/mode via curatoriell praktik till dans och koreografi med mera. Vad inspirerar dig i ditt skapande som konstnär?

P: Oj svår fråga och kul fråga! Jag tror jag blir mest inspirerad av mina vänner och personer runt omkring mig. Men jag kan också aktivt leta inspiration från nätet, gå på loppisar, läsa olika teoriböcker. För mig handlar det mycket om att aktivt medverka i den miljö man vill leva och arbeta i. Kanske Flaggan (smeknamn till festivalen My Wild Flag) som jag driver med Karina Sarkissova är ett bra exempel där vi båda två kände att det saknades fler och andra förslag kring queer scenkonst och representation, och vi började helt enkelt jobba kring en idé om en festival som kunde tillmötesgå detta, även om så bara för stunden.

A: Jag vet ju att en sak som du är inspirerad av är katter, och det har vi gemensamt. Du har till exempel utvecklat en koreografisk kattpraktik. Kan du berätta lite mer om den, utan att avslöja för mycket, vad går den ut på?

P: Enkelt sagt, den går ut på att bli en katt. En katt i en mänsklig kropp, men att logiken förskjuts, det kattiga i oss höjs till högsta nivån kanske man kan säga. Genom att spendera mer och mer tid med katten i oss så blir vi mer och mer katt. När jag faciliterar den här praktiken kan jag ibland också gå in i det metafysiska, i det psykologiska, i fantasin etc., vilken bana man än väljer så kopplas fler synapser samman. Min erfarenhet av att göra denna praktik är att den är extremt ”smittsam”, den sätter i gång system i kroppen som annars är i lite mer vilande modus. Känslan för gravitation, lyssnandet, kroppen som lyssnar. Blick. Behovsapparaturen. På ett sätt kan kattpraktiken omdefiniera integritet, kropp och mycket annat, en slags omkodning. Vi blir mjukare och snabbare.