Först och främst önskar vi be om ursäkt: att iscensätta Hamlet, eller någon annan pjäs som har spelats förgäves, är uppenbarligen detsamma som att säga: ”Jag har inga egna idéer”. I denna tid, då remakes, franchising och jakten efter den ”inbyggda publiken”, hotar att totalt utplåna alla försök till originalitet – varför då göra en remake av Hamlet, igen? En av de mest omgjorda pjäserna genom alla tider. Det enda förnuftiga svaret till denna iver att återväcka det unkna och gamla måste vara att bygga någonting från noll – så som Shakespeare själv hade gjort det.

Vi förstår er oro. Men vi har en plan.

I det samhället vi har byggt och fortsätter bygga, lever vi efter den generella ambitionen att vara god. Det är, per definition, att vara bättre än andra. Ibland kan det mätas (längdhopp dyker upp i åtanke). Ibland kan det inte. Men även om du inte kan, i en empirisk bemärkelse, säga att ett dansverk är bra, vilket betyder att det är bättre än ett annat verk, så är det exakt det vi gör, i samtal, i media; vi upphöjer detta, vi skrotar det. Utan att ange de exakta skälen till varför vi gör som vi gör. Ändå dömer vi med stor vishet, som om det vore en självklar vetenskap istället för att inse vad det egentligen är: en enda, mänsklig individ känner någonting, i ett särskilt ögonblick, och på något sätt ger röst åt det – vilket, igen är ett resultat av den särskilda individens historia; hennes utbildning, hennes barndom, hennes förutsättningar, vad hennes föräldrar gjorde, sa, inte gjorde, sa inte. Så detta är den fundamentala situationen: Jag gillar gröt, du gillar det inte. Vem har rätt?

Hamlet är en institution. Pjäsen besitter obestridlig status, helt enkelt därför att en stor andel människor, över lång tid, har kommit överens om dess storhet. Gillat samma gröt. Tänkt samma tankar som någon annan innan dem. Konstaterat att Hamlet är riktigt, riktigt bra. Men vi misstänker att om du vill ge något tillbaka, om du verkligen vill hylla Shakespeare, kanske du ska försöka med något som är lika formidabelt – det vill säga, bygga ett mästerverk ändå från grunden?

Vår slutsats är därför att föreslå att det endast är ett moraliskt försvarbart sätt att angripa Hamlet, karaktären, pjäsen, institutionen, idag, och det är om du anser att du har hittat nyckeln till en ny tolkning, som i sig själv sätter stopp för själva behovet av Hamlet. En tolkning så slutgiltig, så chockerande och mäktig att pjäsen aldrig behöver iscensättas igen. Att receptet är förstört för all framtid. Att denna särskilda institution rivs ner och förblir död och begraven.

”Pre-study for Hamlet” är därför, mer eller mindre, vårt sätt att angripa denna enda fråga: Kan Vi Med Stor Säkerhet Hävda Att Vår Tolkning Kommer Att Vara Världens Mäktigaste Iscensättning Av Hamlet Någonsin?